27 november 2012

 27 november, 2012 @ 06:43

♥ ♥ ♥ 

Just precis nu känner jag mig … SÅ LYCKLIG. För ett år sedan fick jag en dödsdom från det djupaste helvetet. Jag har hela tiden förstått att jag är sjukare än vad jag borde vara, än vad läkarna säger. Dagen innan julafton 2011 gick mitt liv i tusen små bitar, jag bröt ihop totalt. MEN VEM KUNDE TRO ATT JAG SKULLE SITTA HÄR IDAG, 1 ÅR SENARE MED HELT NYA GALLGÅNGAR & NY LEVER. Vem kunde tro att det skulle gå så fort som det gjorde? Inte jag. Inte från dag ett iaf.  Jag skrek, jag grät, insikten att JAG KAN DÖ, TIDIGT, SOM UNG. Jag stängde av allt, ute alla. Hur är det meningen att man ska ta in det? Hur kan man få det att kännas ok? Att helt enkelt bara ta det och leva med det. Jag kände hela tiden att något är riktigt åt helvete! Julafton 2011 vill jag helst inte minnas. Även om den var bättre än den 23′e december. Så var ingen i min familj glada. Jag har verkligen inget att fira eller någon som helst ork, energi, vilja att göra någonting. Jag kunde ju knappt äta då heller så inte var julmat något nöje heller för den delen. Men, jag hade en mysig jul med familjen & lilla mormor. Ganska tidigt, runt januari – februari förstod jag och läkarna att detta inte kommer gå, jag behöver en ny lever, relativt omgående. De försökte vinna tid med att göra ERCP (försöka sätta in en stent, utvidga gallgångarna). PTC dränaget som de senare fick ta bort några veckor innan transplantationen pga. alla infektioner jag fick. Men, ingenting fungerade. Galet att tänka på nu, hur dåligt jag egentligen har mått, med tanke på hur frisk jag känner mig nu. Inget annat än tragiskt.

Nyårsafton 2011 … jag sov redan kl 22.00. Sov igenom alla fyrverkerier. Tragiskt. Men återigen, jag hade ingenting att fira eller att var glad över.

Det är helt enkelt HELT fantastiskt hur bra allt har gått för mig efter transplantationen. DET KUNDE VÄL INGEN TRO? Att allt skulle gå så bra. Läkarna är fortf. helt mållösa över hur bra jag mår! Mycket, precis som alla läkare säger,  handlar om min inställning till livet, att jag är så pass stark både fysiskt & psyktiskt,  viljan att bli frisk och leva ett helt normalt liv igen. Jag har och kommer aldrig sluta kämpa. In i det sista. Så enkelt är det bara! Visst har jag haft stunder då jag bara vill lägga mig ner, skita i allt och helt enkelt bara ge upp, strunta i allt! Men, det har jag inte gjort. Jag har gett mig fan på rent ut sagt att komma tillbaka 100% så fort som möjligt. Samtidigt så får jag då ta de smällar som tex. förra veckan när jag gjorde illa magen för att jag överansträngt mig. Men vet ni vad? Det var det värt. För nu vet jag i alla fall hur mycket min kropp klarar av.

Idag är jag extremt glad och lycklig för att vara slangfri. Det betyder så väldigt mycket för mig! Att jag imorgon eller på torsdag kan duscha helt utan plasthelvetet på magen. Att jag kommer kunna ha jeans utan att stygnen trycker sig in i huden på mig och skaver. Jag behöver inte hålla på och lägga om någonting flera gånger i veckan. Jag kan packa ner omläggningssakerna som jag använt nu med resten från förra i kartongen hemma hos mina föräldrar. Jag behöver inte ens tänka på eländet längre. Sen, när jag får pga. mitt immunförsvar osv. KAN jag äntligen simma! Simma är någonting jag verkligen brinner för, jag är som en delfin. När jag var au pair i England simmade jag 3h / gång ca 5 dagar i veckan. Så när jag vet att jag får tänker jag dra på mig bikinin och stoltsera runt med min extremt ärriga mage. Jajjamensan, stirra ni bara gör det! ;)

I alla fall … jag vet vilken fruktansvärd tur jag har haft som fått en ny lever. Att jag mår så bra som jag gör. Men det gör också de stunder när jag inte mår bra mycket värre. Sen att jag har så förbannat svårt att låta mig själv ta det lugnt och vila är en helt annan story. Jag vet, ni alla runt omkring mig säger heeela tiden att jag måste ta det lugnt osv. men det är så väldigt lätt att säga … inte att göra. Kommer nog bli betydligt lättare att lyssna på er när min kortison dos minskar. Vilket jag hoppas den gör efter min 3månaders kontroll, men det visar sig.

Jag ser i alla fall ut som en julgris lagom till jul. Börjar tom. få en liten dubbelhaka. Det är verkligen inte okej! Det är skit jobbigt faktiskt! Allt pga. det älskade kortisonet. Som är så viktigt men har förjäkliga bieffekter. Hela jag känner mig svullen. Det är inte speciellt kul, för ansiktet är det första man ser på en människa och det man kikar på. Jag som var så smal i ansiktet innan. Men, det är som sagt en väldigt litet pris att betala och kortisonet är en life-saver!

Varje gång jag är ute och går, i mataffären, eller som idag – borta en hel dag, tänker jag på hur fort allt har gått. Varje gång! Hur kan jag må så här bra efter så kort tid? Nu när jag är ute och går behöver jag inte oroa mig för att jag inte ska orka gå hem. Att jag bara kommer halvvägs innan det säger PANG och jag kommer inte hem. Jag orkar vara borta en hel dag som idag utan att däcka eller må så fruktansvärt dåligt när jag kommer hem (eller när jag är borta). Hur min kropp kan orka med att träna i princip varje dag och det ger resultat. Jag känner mig stark (svullen men stark) och glad. Jag känner mig glad, varm och lycklig. Något som jag inte har känt på  väldigt, väldigt länge.

Jag fyller år på lördag som sagt … i år har jag så mycket att fira och vara tacksam för! Min underbara familj – mina föräldrar  & min lillebror som skjutsat mig till de oändligt många sjukhusbesök/vistelser här i Västerås, Uppsala och Stockholm. Hängt med på läkarbesök & provtagning när det behövdes, undersökningar m.m. Dykt upp på en gång när jag mått riktigt dåligt, behövt hjälp eller så. Har bästa föräldrarna på denna planet. Även om vi kan bråka ibland, så är inte det helt ovanligt precis. Ibland kan man inte bli annat än irriterad. Speciellt när jag haft så ont osv. Då blir jag en bitch-on-wheels. Men, innerst inne menar jag inget illa.

Mina vänner som får mig att skratta (!) speciellt min bästa vän Anna, hon gör alltid så jag får ont i magen den jäkeln för att vi skrattar så mycket, men det är ju bara positivt haha. (även om jag också saknar vissa mer nu än annars – som Daniel uppe i Umeå och Oscar i Stockholm, två av min finaste & bästaste vänner – men vi ses till Jul äntligen). Ulrica –  min ”baby” friend, minstingen men så awesome ;) som har funnits här när det varit som värst och bäst. Gör mig alltid ALLTID glad, fantastiskt omtänksam människa. Galet ärlig, precis som jag. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Lika tokiga båda två haha!

Sen alla ”nya” vänner som jag träffat på sjukhusen eller på annat sätt genom sjukdomen. Ni är helt fantastiska. Fighters for life. Alexis – en mycket bestämd brud & min inspiration! Som inte heller ger upp och låter sig själv bli besegrad av dumma sjukdomar och skit! Du är så jäkla grym min vän ;) Meta- min ”Akkis” buddy for life. Vad kan jag säga mer än att vi klickade på två korta? Alla våra sjuka konversationer, tankar om allt och alla. You rock! OCH alla ni andra. Ni är verkligen inte bortglömda.

Tack för mig. Alla ni som gillar på fb – skriver kommentarer – meddelanden – sms osv. Tar åt mig allt, allt värmer. Det gör en glad ända in i själen att så många bryr sig.

 ♥ ♥ ♥ 

Bilder från 2 dagar efter transplantationen –  2 v. hemma. 

Födelsedagsfirande

Latest fb update: ”Has had an amazing birthday!!! Way better than last year 😉 Perfect weather, white, cold & sunshine! 😀 Yummi birthday-lunch with the family mum , dad & my little brother ♥ Now girls night with Anna & Elisabeth . Fav. movie on TV – The Holiday!!! Thank you for all the birthday wishes ♥ ”

Just precis nu känner jag mig …

♥ ♥ ♥ 

Just precis nu känner jag mig … SÅ LYCKLIG. För ett år sedan fick jag en dödsdom från det djupaste helvetet. Jag har hela tiden förstått att jag är sjukare än vad jag borde vara, än vad läkarna säger. Dagen innan julafton 2011 gick mitt liv i tusen små bitar, jag bröt ihop totalt. MEN VEM KUNDE TRO ATT JAG SKULLE SITTA HÄR IDAG, 1 ÅR SENARE MED HELT NYA GALLGÅNGAR & NY LEVER. Vem kunde tro att det skulle gå så fort som det gjorde? Inte jag. Inte från dag ett iaf.  Jag skrek, jag grät, insikten att JAG KAN DÖ, TIDIGT, SOM UNG. Jag stängde av allt, ute alla. Hur är det meningen att man ska ta in det? Hur kan man få det att kännas ok? Att helt enkelt bara ta det och leva med det. Jag kände hela tiden att något är riktigt åt helvete! Julafton 2011 vill jag helst inte minnas. Även om den var bättre än den 23’e december. Så var ingen i min familj glada. Jag har verkligen inget att fira eller någon som helst ork, energi, vilja att göra någonting. Jag kunde ju knappt äta då heller så inte var julmat något nöje heller för den delen. Men, jag hade en mysig jul med familjen & lilla mormor. Ganska tidigt, runt januari – februari förstod jag och läkarna att detta inte kommer gå, jag behöver en ny lever, relativt omgående. De försökte vinna tid med att göra ERCP (försöka sätta in en stent, utvidga gallgångarna). PTC dränaget som de senare fick ta bort några veckor innan transplantationen pga. alla infektioner jag fick. Men, ingenting fungerade. Galet att tänka på nu, hur dåligt jag egentligen har mått, med tanke på hur frisk jag känner mig nu. Inget annat än tragiskt. 

Nyårsafton 2011 … jag sov redan kl 22.00. Sov igenom alla fyrverkerier. Tragiskt. Men återigen, jag hade ingenting att fira eller att var glad över.

Det är helt enkelt HELT fantastiskt hur bra allt har gått för mig efter transplantationen. DET KUNDE VÄL INGEN TRO? Att allt skulle gå så bra. Läkarna är fortf. helt mållösa över hur bra jag mår! Mycket, precis som alla läkare säger,  handlar om min inställning till livet, att jag är så pass stark både fysiskt & psyktiskt,  viljan att bli frisk och leva ett helt normalt liv igen. Jag har och kommer aldrig sluta kämpa. In i det sista. Så enkelt är det bara! Visst har jag haft stunder då jag bara vill lägga mig ner, skita i allt och helt enkelt bara ge upp, strunta i allt! Men, det har jag inte gjort. Jag har gett mig fan på rent ut sagt att komma tillbaka 100% så fort som möjligt. Samtidigt så får jag då ta de smällar som tex. förra veckan när jag gjorde illa magen för att jag överansträngt mig. Men vet ni vad? Det var det värt. För nu vet jag i alla fall hur mycket min kropp klarar av.

Idag är jag extremt glad och lycklig för att vara slangfri. Det betyder så väldigt mycket för mig! Att jag imorgon eller på torsdag kan duscha helt utan plasthelvetet på magen. Att jag kommer kunna ha jeans utan att stygnen trycker sig in i huden på mig och skaver. Jag behöver inte hålla på och lägga om någonting flera gånger i veckan. Jag kan packa ner omläggningssakerna som jag använt nu med resten från förra i kartongen hemma hos mina föräldrar. Jag behöver inte ens tänka på eländet längre. Sen, när jag får pga. mitt immunförsvar osv. KAN jag äntligen simma! Simma är någonting jag verkligen brinner för, jag är som en delfin. När jag var au pair i England simmade jag 3h / gång ca 5 dagar i veckan. Så när jag vet att jag får tänker jag dra på mig bikinin och stoltsera runt med min extremt ärriga mage. Jajjamensan, stirra ni bara gör det! 😉 

I alla fall … jag vet vilken fruktansvärd tur jag har haft som fått en ny lever. Att jag mår så bra som jag gör. Men det gör också de stunder när jag inte mår bra mycket värre. Sen att jag har så förbannat svårt att låta mig själv ta det lugnt och vila är en helt annan story. Jag vet, ni alla runt omkring mig säger heeela tiden att jag måste ta det lugnt osv. men det är så väldigt lätt att säga … inte att göra. Kommer nog bli betydligt lättare att lyssna på er när min kortison dos minskar. Vilket jag hoppas den gör efter min 3månaders kontroll, men det visar sig.

Jag ser i alla fall ut som en julgris lagom till jul. Börjar tom. få en liten dubbelhaka. Det är verkligen inte okej! Det är skit jobbigt faktiskt! Allt pga. det älskade kortisonet. Som är så viktigt men har förjäkliga bieffekter. Hela jag känner mig svullen. Det är inte speciellt kul, för ansiktet är det första man ser på en människa och det man kikar på. Jag som var så smal i ansiktet innan. Men, det är som sagt en väldigt litet pris att betala och kortisonet är en life-saver!

Varje gång jag är ute och går, i mataffären, eller som idag – borta en hel dag, tänker jag på hur fort allt har gått. Varje gång! Hur kan jag må så här bra efter så kort tid? Nu när jag är ute och går behöver jag inte oroa mig för att jag inte ska orka gå hem. Att jag bara kommer halvvägs innan det säger PANG och jag kommer inte hem. Jag orkar vara borta en hel dag som idag utan att däcka eller må så fruktansvärt dåligt när jag kommer hem (eller när jag är borta). Hur min kropp kan orka med att träna i princip varje dag och det ger resultat. Jag känner mig stark (svullen men stark) och glad. Jag känner mig glad, varm och lycklig. Något som jag inte har känt på  väldigt, väldigt länge.

Jag fyller år på lördag som sagt … i år har jag så mycket att fira och vara tacksam för! Min underbara familj – mina föräldrar  & min lillebror som skjutsat mig till de oändligt många sjukhusbesök/vistelser här i Västerås, Uppsala och Stockholm. Hängt med på läkarbesök & provtagning när det behövdes, undersökningar m.m. Dykt upp på en gång när jag mått riktigt dåligt, behövt hjälp eller så. Har bästa föräldrarna på denna planet. Även om vi kan bråka ibland, så är inte det helt ovanligt precis. Ibland kan man inte bli annat än irriterad. Speciellt när jag haft så ont osv. Då blir jag en bitch-on-wheels. Men, innerst inne menar jag inget illa.

Mina vänner som får mig att skratta (!) speciellt min bästa vän Anna, hon gör alltid så jag får ont i magen den jäkeln för att vi skrattar så mycket, men det är ju bara positivt haha. (även om jag också saknar vissa mer nu än annars – som Daniel uppe i Umeå och Oscar i Stockholm, två av min finaste & bästaste vänner – men vi ses till Jul äntligen). Ulrica –  min ”baby” friend, minstingen men så awesome 😉 som har funnits här när det varit som värst och bäst. Gör mig alltid ALLTID glad, fantastiskt omtänksam människa. Galet ärlig, precis som jag. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Lika tokiga båda två haha!

Sen alla ”nya” vänner som jag träffat på sjukhusen eller på annat sätt genom sjukdomen. Ni är helt fantastiska. Fighters for life. Alexis – en mycket bestämd brud & min inspiration! Som inte heller ger upp och låter sig själv bli besegrad av dumma sjukdomar och skit! Du är så jäkla grym min vän 😉 Meta- min ”Akkis” buddy for life. Vad kan jag säga mer än att vi klickade på två korta? Alla våra sjuka konversationer, tankar om allt och alla. You rock! OCH alla ni andra. Ni är verkligen inte bortglömda.

Tack för mig. Alla ni som gillar på fb – skriver kommentarer – meddelanden – sms osv. Tar åt mig allt, allt värmer. Det gör en glad ända in i själen att så många bryr sig.

 ♥ ♥ ♥ 

UPDATE & thank you.

UPDATE!

I did something today that I haven’t done in months … I rode my bike to my parents house. 3weeks & 3 days after my transplant. Wohooo! Yet another step in the right direction & another thing to cross off the list.

Todays blood results came back mostly positive. No big surprises, except that my body is trying to reject the  NEW liver which is a normal reaction. That’s why I take two different medications to weaken my immune system. Basicly make it not exist at all (that’s why I don’t hug you when I see you haha … I need to stay away from all the nice germs the winter brings).

Sooo what does this mean? All it means is that I have to add 1mg (1more pill) of Prograf (life long medicine) to my evening medicine. However the bloodtests show that my liver is doing great! All the liver results, except for ALAT are now as they should be. Such a relief. They haven’t been this low for over 1 year. So that feels great. I am no longer shivering, feeling shaky and it doesn’t feel like I have a fever all the time. But, my blood count and magnesium are still too low, refusing to get any better. Waiting until Monday to see what the results show then.

I am still surprised things are going so well. I mean, come on. After the year I’ve had with such bad luck and everything just going against me, it sometimes feels unreal that I am doing as good as I am. I have to pinch myself just to remind myself that hallooo it’s only been 3 weeks give yourself a break. AND my parents tell me to chill and not do to much all the time. I am not in pain all the time, but sometimes it feels like someone just stabbed me with a knife in the right side of my tummy. This doesn’t happen too often though & is not a bad pain even though it hurts like hell. Since they cut off all my muscles & nerves at the top of my tummy it’s no wonder it hurts now that they are trying to heal & find their way back home.

I just want to be back to my old self, but a better version. But I am not an idiot. I know I have to relax and not be to eager to get better. It takes time and I know I’ve just been through a huuge surgery. Thinking back I don’t know how I can be so strong and positive going through a transplant. I’m not going to lie, it was a nightmare the first couple of days. Even though I am very stubborn it was a crazy journey and thinking back I’m surprised I wasn’t more scared. Well, I didn’t have time to get scared, I didn’t and I don’t have a choice. I have to accept that this is my life now.

But this has changed my life forever. Not just in the way I am & the way I think but the way I live. Nothing will ever be the same. I can’t live the life I want to live but I now have to adapt to the life I need and have to live for the rest of my life. Nothing is simple. Everything is complicated but I’m getting used to complicated. This past year has changed me in so many ways.

I’m still the same Jo but with a different view on life, values, friends & family and what’s important in life. It’s so hard to explain. I am not going to go crazy and do the things I want to do before I die in a year or something like that. I just want to start work, be able to go to the gym/work-out, spend time with friends/family, do things I love & enjoy.

My tummy is covered in small scars from the drains I had, so 4 smaller holes and one huuuuge scar. I am thinking about posting a photo of my tummy now that it’s healed so nicely. But, don’t know if that would freak you guys out so let me know what you think. I am not posting a photo with all the 43 staples because to be honest that looked nasty. Anyways, an update about how I am doing etc.

Thank you all for your positive comments and kind words. It has helped me a lot during the last couple of months to know that you guys care and want to know how I am doing.

OH … and in 1month it’s my birthday. This birthday can’t be worse than last year. Because it sucked. I can’t even remember what I did. Hang on, that’s because I probably didn’t do anything because I was really sick. Atleast now I can hang out with friends and spend time at home with a lovely meal.  

Lots of Love
 ♥  Jo  
xoxo

Känslor … en fantastisk film!

Jag måste bara tipsa om filmen jag såg i förmiddags. THE LUCKY ONE. Skulle ha sett den på bio. Men blev aldrig av, men äntligen. Förbannat bra film. BUDSKAPEN är helt fantastiska!!! Det är inte enbart en chick-flick. Men, den slutar verkligen inte som man kan tro att en sådan film ska sluta. Den är så väldigt känslosam.

  Perfekt för en människa som jag. 

Är inte van att känna så här mycket. Bara ordet K Ä N S L O R Just nu känns det som att jag gråter för något så litet. Jag, jag som brukar bli kallad KALL. Kan ni förstå. Men det som har hänt mig är så stort. Precis som för killen i filmen.

SE DEN så kommer ni förstå vad jag menar, det lovar jag dig.

bilderfrångoogle.

Thankful for my friends & family

Senaste fb statusen:

I am so thankful for my amazing friends & family! You guys are the best. Thank you all for all the lovely comments here on fb, text messages and for reading my blog <3

– Today Anna <3 ”kidnapped” 😉 me for a fika which was soooo much fun. I love hanging out with my BFF, she always makes me laugh & we can talk about everything. We’ve had an amazing summer so it felt sooo good to be back to normal for a couple of hours. <3

– After that I dragged my weak body to Erikslund for a little bit of necessary shopping with Karl-Erik & Anneli <3 (for the first time in a year I can admit that I am feeling really sick/weak. I look it too. I’ve finally realized that I need to take it easy. I need to stop saying that I am doing OK & ignore the pain. I am constantly being told off by the nurses that I need to relax, rest, sleep and eat more ooh and stop taking the stairs haha).

– When I got back to the hospital I had some girl-talk with the girls working the night-shift. They are all like my buddies, well … I’ve probably spent more time here than in my own home during the past year. It sure feels like it. But there’s nothing I can do about that. Just go with the flow … haha. Then I got a visit from my dear friend and ex-boyfriend Johan & we watched a new comedy and talked a little bit about everything. I am so happy that we are hanging out again, I adore his family and he is one of the people that knows me best and I can’t believe that we are still friends after being bf & gf 7 years ago & everything we’ve been through :) <3

– Months ago I was really upset, angry and disappointed that some of my closest friends turned out to be terrible friends and well really not my friends at all. They are not my friends, and they will never be my friends ever again. It really hurt me at first, but now I really don’t care anymore. Because you know what, I’m sorry but you guys suck! I am not going to waste energy at people that give none of it back.
I have made sooo many new amazing friends that really care about me, are there for me however sick I am feeling, sad, angry, happy etc. Send me emails, text messages, call me etc. because you know what, I am not my ”illness/sickness” & I never will be. I am still me.

Lots of Love
Johanna

”Ditt beslut kan rädda liv!”.

”Ditt beslut kan rädda liv!”. Donera och rädda liv Anmäl dig till donationsregistret, skaffa donationskort eller meddela en närstående. Alla sätt är lika giltiga. På sidan hittar du svar på dina frågor och funderingar. Hur man fixar donationskort, vem får och kan donera, vilka är det som behöver ha donationer, vad doneras osv. Det finns på tok för få donatorer, det behövs fler!

Gå in på WWW.LIVSVIKTIGT.SE och läs mer!

Lots of Love
Johanna